Sjätte gången i paradiset!

Sjätte Valborgshelgen i rad i Nordnorge – börjar bli en tradition. Och än en gång hamnade vi i Lyngen. Börjar verkligen kännas som hemma nu...

Otroligt fin vecka - kallare än förra året, men ändå vårkänsla. Bra snö – torr och fluggig på morgnoen och blöt, slaskig på eftermiddagen...

Tre hjältar blev vi –Beau och Kristian och jag själv. Isak fick ställa in i sista sekund. Nästa år istället... !

Så, veckan i korthet:
29 april
Kristinan och jag i en flott Prius hyrbil från Tromsö sent i vårnatten; med Beau väntades med en stärkande skvätt single malt whiskey i timmerhuset på Fab-lab (där han jobbat en del) nära Lyngsediet.

30 april
Veckorna innan har det varit väldig lavinrisk -- uppe i skala 4. Det finns tydligen ett antal rejäla is/skarlager från tidigare på säsongen, och den senaste snön har inte stabliliserat sig. Inte läge för några extrema, branta turer alltså... Vi bestämmer oss för att satsa på ett säkert kort – Dalstinden, berget där det sägs aldrig ha gått en lavin. Inte speciellt brant, men ändå ett långt fint åk i olika avsatser -- och en topp med bedårande utsikt. Lite deja-vu, men kul att komma upp på samma topp som för ett par år sedan igen. Kommer igång sent och har ett gäng glada norrmän framför oss... Några av dem åker på rätt bra och vi lyckas fånga flera av dem på film. Beau fixar årets 'face-plant' och jag utforskar en stor sten...

1 maj
Ännu en bekant topp – Storgalten. Ett säkert berg längst i norr av Lyngenhalvön. Delvis hårt, barblåst, isigt och brant på vägen upp – vilket Beau bittert får erfara på sina nya splitboards som inte riktigt vill hålla greppet!

Beau och jag kan inte motstå frestelsen att pröva en brant ränna rakt österut, gräver snögrop och konstaterar att det är stabilt. Och sedan fullt ös – undrar om jag åkt fortare utför ett berg någongång... oj,oj!

2 maj
Regn och flatljus– vilar!

3 maj
Nya marker att utforska. Tar båten över fjorden till Olderdalen och kör norrut, över broar och i tunnlar under fjorden – kollar in Skervöy och berget Blåtind på Kågen – ett av höjdaråken i området sägs det, och sedan färjan till Ulöya. Lång, flack uppmarsh och sedan – ett brutalt stup på flera hundra meter... vilket berg, och vilken utsikt. Glassigt åk i härlig, krämig snö. Beau frestas av ett dropp och satsar -- och hamnar på huvudet med bindningen fast i kängan. Efter fruktlöst letande efter bindingen i snön, upptäcker han den på skon, och lyckas göra en provisorisk lagning. Hälsar på Gramham på Lyngen Lodge på vägen tillbaka...

4 maj
Beau står över (har ju en trasig bindning att skylla på) och Kristian och jag drar iväg själva – siktet inställt på Sofiatind, några kilometer väster om Lyngseidet. Rakt sydvänd bred ränna... inser att vi nog bör komma igång hyfsat tidigt innan solen hinner ta för mycket. Det märks att backen ligger sydvänd... slask och tö hela vägen upp till toppen – nästan. Vänder mindre än 50 meter från toppkammen då snön ändrar karaktär, märkbart. Känns helt plötsligt ihålig och jag hör ett diffust brak när jag tar av mig stighudarna... inget händer, men adrenalinet sköljer igenom kroppen... undrar om jag inte ska skaffa en ballongryggsäck till nästa år. Åket ner är löjligt bra -- rena surfen i den blöta snön... Säsongens sista åk!